År 2017 väntade jag mitt första barn. Att vänta sitt första barn är speciellt som att vara mellan världar. Jag var inte mamma än och ändå inte mitt tidigare jag. Jag gjorde det som jag trodde förväntades av mig. Jag tog födseln som det kom, jag kunde ju inget om födandet. Lämnade över min kropp och mitt psyke till vården för vad visste jag. Visste inte ens om det skulle gå.

Jag hade, vad jag trodde, förberett mig. Gått på profylaxkurs, gravidyoga, läst föda utan rädsla, varit på sjukhusets möte. Man "kan ju inte planera en födsel", "vet ju aldrig vad som kan hända". Ingen idé liksom. Eller?

Det lämnade mig till stor del traumatiserade. Inte för att det i journalen stod något om någon större skada, eller att någon av oss blev sjuk. Utan för att jag inte hade fött, jag hade blivit förlöst. Jag kom inte stärkt ur upplevelsen, jag kom ur den med en känsla av att jag inte “klarade” att hantera smärtan, att min kropp inte “klarat” av att föda.

Trotts det är jag för evigt tacksam för den upplevelsen. Den gjorde mig till mamma och den startade något i mig. Idag vet jag att det inte var mitt fel, det var inte fel på min kropp. Hade jag fått kontinuerligt stöd INNAN med information om hur vi föder barn rent fysiologiskt och hur det fantastiska hormonet oxytocin fungerar hade jag haft bättre förutsättningar. Men jag vet också att jag behövde den erfarenheten av systemet, det patologiska födandet och risktänket som fyller dagens förlossningsvård.

Det var det som gjorde att jag fattade andra beslut när jag skulle föda mitt andra barn. Där jag tog tillbaka makten över min kropp och min födsel.

Det är JAG som föder, inte vården, vilket betyder att platsen jag föder på spelar roll. Vart är jag trygg? Vad behöver JAG för att kunna föda? Vem bär ansvaret för födseln? Jag såg det större perspektivet, födandet som en övergångsrit, något som JAG måste ta mig igenom för att komma ut på andra sidan som en nyfödd tvåbarnsmamma. Att få in det andliga i födandet öppnade portalen inom mig som jag inte trodde jag hade tillgång till.

När jag blev gravid en tredje gång så valde jag att helt lämna systemet. Jag tog inget graviditetstest, jag gjort inga kontroller, prover, ultraljud eller yttre bekräftelser. Jag födde min dotter mitt i natten med bara min familj närvarande. Ingen annan än jag hade svaren. Jag växte ENORMT i min intuition av den här upplevelsen. En Vild graviditet, en Fri födsel och en otroligt kraftfull MODER.

Den kunskapen som jag tillförskaffade mig under mina graviditeter, erfarenheten av att föda och vilken urkaft det är, ville jag dela med mig av.

Jag är, och kommer inte vara en kugge i det industriella födandet.

Kvinnors suveränitet och auktoritet över sina kroppar är det som alltid kommer gå först.

Alla som arbetar med födande är biased. Det finns inget som heter “opartisk doula”. Jag tar ställning för det jag tror är det kvinnor behöver innan, under och efter födseln. Det gör mig eventuellt obekväm, må så vara. Men det gör att kvinnor som vänder sig till mig kan känna tillit att jag alltid kommer säga vad jag anser är sant.

Under min senaste postpartum period så fick jag också KÄNNA hur ett riktigt postpartum stöd ska se ut och kännas. Nu utbildar jag mig till NYFÖDD postpartumdoula och vill erbjuda det stödet även för andra!